Under 1800-talet då industrialismen slog igenom fick den nordiska allmogens får med ull av ryatyp (se avelsplan och bildspel) svårt att konkurrera med andra ullproducerande fårraser. Men tack vare behovet av den långa och glansiga ullen med lammlock i änden till dalkullornas dräkter dog inte rasen ut helt.
När konstslöjdsintresset vaknade på nytt runt år 1900 och den gamla allmogekulturen studerades slogs utövarna av hur mycket vackrare och glansigare garn de gamla ryorna och flossamattorna hade. De sökte en ull som motsvarade den kvalitet som fanns i äldre tiders ryor (se bildspelet här intill) och som tycktes saknas hos moderna får. Drivande bakom återupptäckten var Axel Nilsson, chef för Röhsska museet. Han kom fram till att det i Norden måste ha funnits en gammal fårras som lämnade detta material, en ras vilken han för egen del var benägen att kalla stenåldersfåret.[6]
1915 kom Axel Nilsson i kontakt med Emma Zorn i Mora och med hjälp av henne kom han ”stenåldersfåret” på spåren. Emma Zorn hade upptäckt att kullorna i Mora, Orsa och Gagnef hade ett bräm på sina skinntröjor som var gjort av ett vackert fårskinn och misstänkte att det kom från den rasen som Axel Nilsson efterlyste.
Resan runt Dalarna påbörjades och de hittade rester av ”ryarasen” i Skattungbyn och på Sollerön. Axel Nilsson konstaterade så fort han såg ullen att det var den han sökte, ullen med de långa glänsande täckhåren som skänkt gamla ryor deras glans. 15 tackor valdes ut och köptes. De placerades hos göteborgsfamiljen Mannheimer där Maria Mannheimer räddade rasen från utrotning genom lyckosamt avelsarbete. Bevarandearbetet följdes sedan upp av makarna Wålstedt på 1920-talet.[3] Snart tog också Svenska Fåravelsföreningen (numera Fåravelsförbundet) hand om rasen och upprättade en riksstambok. 1978 bildades rasföreningen Ryaklubben, som 40 år senare döptes om till Föreningen Ryafåret.
